det här med vikten...
Idag på jobbet frågade Jens om jag hade gått ner i vikt på sista tiden. Hur reagerar man på sånt? Är det en komplimang att folk "tycker att man ser smal ut"? Egentligen så spelar det ju ingen som helst roll för min del. Jag är jag, otränad eller tränad, fet eller mindre fet.. Men när jag tänkte lite på det här med vikt och mage, fett och muskler så kom jag på en sak.
Hans fru är ju gravid! Hon föder barn när som helst= INGEN är väl större än det han är van med hemma??
En annan ex-kollega som bara var på besök i Moss då och då (eftersom han jobbade i Holland) tyckte tydligen också att jag hade gått ner i vikt. De sista tre-fyra gångerna jag stött på honom i cafeterian har han nästintill utbristit: "Kristin!! Vad smal du har blivit!! Det är ju helt sjukt!"
Alltså, okej. Jag VET att jag hade en period när Lasse drog ner mig i fastfood-träsket och jag totalt ignorerade allt som hette träning och hade med svett att göra. Men detta ständiga påpekande gjorde mig lite nervös.
Herregud, hur tjock var jag egentligen?!
Men nu ska jag vara lite seriös här, exklusivt för er, kära läsare.
Jag är faktiskt väldigt nöjd med mig själv. Jag trivs väldigt bra med min kropp. Jag tycker att det är jätteviktigt att man kan se sig själv i spegeln och tycka om det man ser. Det är väl skit samma om jag väger 77 eller 62 kilo?
Det klart att jag är nöjd med att jag lyckades vända mitt destruktiva förhållande till mat och mitt (icke existerande) förhållande till träning. Man mår ju bra av att hålla sig i form!
Men INGEN mår bra av att aldrig äta chips, choklad, pizza eller dylikt. You gotta live, people!
Men just nu är jag förbannad för att jag tydligen fått en kärringhöft så jag inte ens klarar av en innebandyträning. På onsdag har jag en timme hos Fysio-Stian och jag hoppas att han har nån sorts mirakelkur som gör att jag kan komma tillbaka på innebandyplanen med klubban i högsta hugg. Nu är jag ju sugen på att spela!
Nej hörrni, nu kallar sängen och Becky Bloomwood. Bättre sällskap än henne får jag inte ikväll, Lasse sover i Fredrikstad. Gonatt Skandinavien!
Hans fru är ju gravid! Hon föder barn när som helst= INGEN är väl större än det han är van med hemma??
En annan ex-kollega som bara var på besök i Moss då och då (eftersom han jobbade i Holland) tyckte tydligen också att jag hade gått ner i vikt. De sista tre-fyra gångerna jag stött på honom i cafeterian har han nästintill utbristit: "Kristin!! Vad smal du har blivit!! Det är ju helt sjukt!"
Alltså, okej. Jag VET att jag hade en period när Lasse drog ner mig i fastfood-träsket och jag totalt ignorerade allt som hette träning och hade med svett att göra. Men detta ständiga påpekande gjorde mig lite nervös.
Herregud, hur tjock var jag egentligen?!
Men nu ska jag vara lite seriös här, exklusivt för er, kära läsare.
Jag är faktiskt väldigt nöjd med mig själv. Jag trivs väldigt bra med min kropp. Jag tycker att det är jätteviktigt att man kan se sig själv i spegeln och tycka om det man ser. Det är väl skit samma om jag väger 77 eller 62 kilo?
Det klart att jag är nöjd med att jag lyckades vända mitt destruktiva förhållande till mat och mitt (icke existerande) förhållande till träning. Man mår ju bra av att hålla sig i form!
Men INGEN mår bra av att aldrig äta chips, choklad, pizza eller dylikt. You gotta live, people!
Men just nu är jag förbannad för att jag tydligen fått en kärringhöft så jag inte ens klarar av en innebandyträning. På onsdag har jag en timme hos Fysio-Stian och jag hoppas att han har nån sorts mirakelkur som gör att jag kan komma tillbaka på innebandyplanen med klubban i högsta hugg. Nu är jag ju sugen på att spela!
Nej hörrni, nu kallar sängen och Becky Bloomwood. Bättre sällskap än henne får jag inte ikväll, Lasse sover i Fredrikstad. Gonatt Skandinavien!
Kommentarer
Postat av: Marte
Så fin bloggen din har blitt. Har du gjort det helt selv eller??
Trackback